Något fint!

Jag kan ändå inte sova... har försökt, men ibland är det svårt att varva ner efter ett kvällspass.
Så nu sitter jag här och ska bara berätta något fint för er!

Igår kväll blev jag utnämnd till "Favoritsköterska"

Hallå!!! Det är det finaste jag har blivit kallad på länge!

Så här fungerar det oftast på en avdelning... patienter kommer in och så blir de behandlade och så åker de hem. Under den tiden kanske man blir delaktig i deras vård en kväll och en dagtur.
Så är det ofta.. men ibland blir de kvar lite länge, tex. en vecka.
Då hinner man träffa dem flera pass!
Det är så med den patienten som jag blev utnämnd av.
Han råkade behöva en massa hjälp och det är ju därför vi finns där!

Vi tvättar, byter lakan, skakar kuddar, hämtar vatten, stödjer vid små promenade, lämnar in matbrickor, tar ut matbrickor. Torkar upp det ena och de andra! Byter svettiga skjortor, tar tempen, drar upp persienner arla morgon, vilka vi sen på kvällen släpper ner och släcker lysen. Tänder igen och hjälper till att vända sig i sängen. Svarar sekundsnabbt på ringningar, lyssnar på oro, ledsna tankar, retas lite i all välmening. Tjatar om att det är bäst att röra på sig, är i vissa ögon lite jobbiga.
Ja, allt det där och hundratals andra saker gör vi dagarna i ända!

Det är vårt jobb, finnas till, vara händer, armar, fötter ögon, öron!

Ibland tänker jag att det vi gör måste vara något av det finaste vi kan göra för en annan människa!   Finnas där och vara till hjälp!

Samtidigt vill jag ta ur dig villfarelsen om att det är det som jag oftast tänker om mitt jobb.
Så är det inte! Det är mitt jobb och jag är glad åt det och känner en sorts mening i att göra det jag gör. Men det är bara ibland tanken slår mig om vikten av det vi faktiskt gör!

Så här har ni sanningen... jag var ganska irriterad... hur många gånger den här timmen hade han ringt igentligen? Jag hade svarat flera gånger och hjälpt ur sängen och ut på toa, bytt kläder minst tre gånger, torka, tvättat...min rygg hade börjat värka.. jag borde ta hjälp..nu får någon annan ta ringningen nästa gång!!!
Allt det där flög runt i mitt huvud! Inte alls i ord eller så att han på något sätt blev anklagad!
Bara i mitt sinne!
Så äntligen är han tillbaka i sängen och jag måste pyssla ännu en stund med honom!

Då säger han det, bara sådär lite fundersamt, med snälla ögon och så tacksam blick!

- "Du är min favoritsköterska!

- Va? ...jag som är så "härjig" med dig säger jag.(han har fått hjälpa till och jag har beordrat om ditt och datt)
Som svar på det säger han igen att jag faktiskt är det!
Han utnämnde mig till sin favoritsköterska!!!!
Det är då det händer i mig!
Jag accepterar det!
Tackar, tar emot och känner mig så himla glad!

För visst kan det vara så att när någon säger något fint till en eller man får en uppmuntran, har man oftast så svårt att ta emot?
Det är lättare att ge än ta emot!

Men igårkväll tog jag emot en fin gåva som han gav mig!
Jag vet inte om han tänkte så "jag bara får och får och vad kan jag ge igen?"
Men man såg att det var från hjärtat och att han menade det!

Så här på nattkröken vill jag bara meddela följande:
Jag har blivit utnämnd till FAVORITSKÖTERSKA, de ni!