När börjar egentligen själva resan?

 

Jag är på väg...!

 

Det känns inte riktigt klokt, jag kan inte riktigt fatta det.

I övermorgon ska jag flyga till Afrika, Kenya!

Jag ska äntligen få se de platser som mitt inre har längtat till

sedan jag bara var en liten snärta.

Vild sådan, påstår mina äldre vänner, de kan inte jag minnas!

 

För några veckor sedan började resan närma sig

och det var inte förens då som mitt sinne

registrerade den här frågan:

När börjar egentligen resan?

 

Är det på fredag morgon, när jag ställt ifrån mig mina väskor

på SJ tåg 669, vagn 4 och sitter på platsen 34

och klockan slår magiskt över till 09.33?

 

Eller var det igår när jag testade att slå ihop väskorna,

konstaterade att allt fick plats? 

Då det ilade till i magen och insåg att jag så gott som

var klar med packningen och kunde åka.

 

Kanske var det starten förra onsdagen då vi" Afrikafarare" träffades

och beundrade alla små mössor och sockor

som någon liten nyföding ska få.

De som ivriga fingrar suttit och stickat på.

Jag såg nästan en liten en i en av mössorna Hans stickat! 

 

Eller var det när min hjärna varje kväll började göra "packnings,

inte glömma och att göra innan jag åkerlistor?

När det förföljde mig varje kväll och ilade till i magen

varje gång jag tänkte på att jag måste, hinna komma ihåg...

 

Kanske var det när jag äntligen höll mitt pass med visumet?

 

 

Eller var de den dagen när jag med ömma armar

klev ut från infektionskliniken?

 

Fyra vaccinationer på en gång.

 

Nej, det var nog när jag fick mina flygbiljetter!

 

 

Men hallå Disby!

 (ibland säger jag så till mig själv)

 

Det var väl i mitten av augusti förra året då Sören

ringde upp och sa att väskorna kommit.

 

 

19 kartonger, med 2900 väskor!

Inte exakt, men lite mer än 9 månader efter starten på projektet.

 

Nej, det måste absolut ha varit så att resan började

den dagen jag höll väskan i min hand första gången.

 

 

Bara som prototyp, inte alls klar...men åh vad fantastiskt det var!

Det kändes som att träffa ett litet nytt "barn".

(Förstås inte alls, men typ det då om ni förstår!)

 

Eller var det den 20 september 2011 kl 17.22

Då jag skickade iväg en förfrågan om råd för en

affärside till min vän Maria Adeström- Jonsson

(du, jag har sparat vår konversation, så häftigt att läsa)

 

Åhh, jag skulle kunna fortsätta bakåt i tiden och slänga in

flera milstolpar inför denna resa.

Ni skulle tröttna!

(När jag tittar på bilder och tänker efter har jag stoff för en hel bok tror jag!)

 

Alla turer runt starten, den trevande oroliga, otroliga!

Sponsorjakten, alla besvikelser och "gråtstunder"

-Vad har jag gett mig in på?

Turerna kring offerter och prototypen av väskan,

besvikelsen av att få vänta och göra om.

 

Alla som sålt väskor, köpt väskor, föreläsningar,

sälj tillfällen, lotteriet, kundkontakter och inte minst

packning av väskor för att skicka över hela Sverige.

 

 

 

Alla dessa vänner och bekanta som stått

efter vägen och hejat och peppat.

 

 

Inte att förglömma

 

Mitt allt, mitt stöd, min "peppare",

mitt hjärtas glädje och kärlek i vått och torrt!

 

Mediakontakten, med massor av pirr i magen. 

 

 

Glädjen över att se och höra hur

bra de presenterat projektet.

 

Om jag ska ta och korta ner det rejält, tror jag min resa började

den där kvällen när jag såg ett tv program om torkan i Afrika.

 Jag var 7 år!

 

Efteråt lekte jag att jag var en av dem och här är beviset!

Det här kortet har suttit åratal i mitt album och jag har

inte förstått betydelsen av just den här bilden förens nu.

 

  Eller?

 Är allt detta bara Milstolpar?

(om en väldigt få och belyser bara en pyttedel av mitt liv)

 

 

Begreppet milstolpe kommer från den engelska benämningen milestone.

Andra ord med snarlik betydelse är grindar eller beslutspunkter.

Begreppet innebär att "projektet" är uppdelat i olika faser

och mellan faserna finns milstolpar.

Benämningen grind tycker jag är fantastiskt!

Det får min hjärna att spinna på igen, men det tar vi en annan gång.

 

Fast så här är det nog:

 

MIN RESA BÖRJADE HÄR!

 

 I mammas mage!

(Se vad lik henne jag är, min fina mamma!)

 



 Förberedelser för mitt dop!

 

För med livet är det väl så:

Resan börjar när vi föds och slutar när vi dör.

Dess emellan händer det massor och vi får hänga med i alla

kurvor uppför och nedför vare sig vi vill eller ej.

 

Mitt framför våra ögon!

 

 

Unnerverk!

Di säjer jämt att unnras ti

ho ä för längesen förbi -

ett tal som inte ja förstår

å allre minst når dä ä vår.

 

Varenda da ett unner hänner:

dä kommer svaler, kommer änner,

di samme som var här i fjol,

tänk att de minns ôss här i nol!

 

Där dä va driver häromdan

dä stecker opp en tullepan.

Å borte ve vår lagårdsknut

slôr förste tussilagon ut,

så gul å grann, i lort å ler

- säj sen att inga unner sker!

 Gunvor Anér

ur Värmlandsvers

 

Idag har jag haft roligt!

Ja, de har jag!

Nä då, jag vet att det är inte alla som håller med mig!

Trädgårdsarbete väcker hopp!

Den ser inte mycket ut för världen nu.

Men jag vet, det blir bättre. 

 

 

Tog i med hårdhanskarna och tuktade den ordentligt idag.

Hjärtat grät lite när Floxens torra,

stickiga grenar, obarmhärtigt knippsades bort.

Det är det där risiga i lådan, det liksom hänger över kanten

till höger i lådan på övre bilden.

Högen framför, är allt torrt och visset sen i fjol.

 

 Titta vad som gömde sig under!

LIV!  

 

För att inte min rygg skulle "gå av"

alternerade jag rensning i lådor och krattning.

Förra helgen fanns inte de här Skillorna där i gräsmattan!

 

 

Så vackra i sin enkelhet och lyser

verkligen upp i det torra gräset.

 

Vidare,(men jag fick krypa ner på knä)

Mina minirosor, som jag planterade

ut från krukor förra hösten.

De lever!

 

Runt plommonträdet grävde jag ner förra årets

alla krokusar och påskliljor.

Sakta men säkert är även de pågång, HURRA!

 

 Här är dagens resultat!

Nykrattat och ansat.

 

 

Undrens tid är inte förbi!

Jag var lika orolig för min trädgård förra våren med.

Men titta, så såg den ut i slutet av maj 2012

 

- säj sen att inga unner sker!

En trasig mjölkkanna?

Idag var jag på PMU Secon Hand Ingarvet!

Vi hade sett annons om att det kommit in cyklar.

Vi kommer behöva en extra cykel här hemma i sommar.

Vi hittade ingen som passade, men jag hittade en trasig mjölkkanna!

 

 

 

Eftersom vi inte hittade någon cykel tänkte jag att jag kunde

leta efter en mjölkkanna till vår dotter Emelie.

Hon bor i studentrum och behöver ha en kanna för mjölk.

 

Jag stod där i gången mellan hyllor av glas och porslin och min blick

sökte sig direkt till den här kornblå (min favoritfärg) koppen.

Jag tog den i handen och upptäckte:

 

 

 

 

Den är ju trasig? 

 Nu förstår ni nog min nästa tanke.

Hur kan de sätta ut och försöka sälja en trasig kanna?

 

I nästa sekund lutade jag den en aning och såg det här..

 

 

Den var inte trasig, den var formad så!

 

UR DET TRASIGA RINNER DET GULD.

 

I samma stund som jag konstaterat detta för mig själv kommer en av

personalen förbi och berättar något lustigt.

 

När hon packade upp kanna och såg att den var trasig tänkte hon att den

kan man inte sälja, intensionen blev att slänga den.

Men så precis som jag, VÄNDER hon på den och förstår.

 

Kannan kommer upp på hyllan,

den DUGER att säljas,

den blir MIN!

 

Två saker till händer...

 

Kassörskan reagerar.

När jag ställer upp den på disken och håller på att betala

den börjar jag prata om kanna med kassörskan.

Att den är speciell!

Hon berättar att innan hon tog upp den för att regestrera priset

tänkte hon precis samma sak som vi två andra gjort.

Men så fort hon ser den andra sidan förstår hon.

 

Min hjärna går på högvarv!

 

Så lätt jag kunnat missa denna SKATT!

 

En bra stund på eftermiddagen har jag sysselsatt mig med att ta kort på den.

Hur jag än försökt får jag inte riktigt fram det jag ser på ett foto.

Det där trasiga är inte ett perfekt snitt, guldet är inte perfekt ditmålat.

Jag undrar hur konstnären tänkte?
Jag har hittat henne på nätet och tror jag av nyfikenhet ska skicka en fråga.

 

Vid flera tillfällen den sista tiden har jag och några vänner

diskuterarat just det här.

Så ofta vi gör just detta misstag i vår vardag.

 

Vi dömer så fort efter utsidan!

 

Resten av dagen har jag gått och tänkt på oss som människor.

Hur lätt vi dömer varandra efter det vi ser.

Vi ger oss själva inte ens chansen/tiden att

"vända på bladet, se från ett annat håll"

 

Senast jag föll i den här gropen var bara för ett par dagar sedan.

Ganska direkt insåg jag vad jag hade gjort och hur fel det var.

Men ändå?

 Jag behöver nog inte fortsätta skriva mer hur jag tänker.

Men ur det trasiga, det vi inte tycker stämmer.

UR DET TRASIGA KAN DET RINNER GULD!

Guld är värdefullt!

 

Du och jag, med våra olika trasigheter,

kan betyda guld för någon annan.

Vad hoppfullt!

 

De kan visa sig vara en skatt!

 

Sköna människor
Ingemar Olsson

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå
då missar man en värld
som man aldrig får en enda aning om
Fast hela tiden finns den där

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig får en chans
Dom blir bedömda efter pärmarna
precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inuti
är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull
En del är långa ...

Det finns så många sköna människor
som liksom alltid kommer snett
Precis som böcker i ett bibliotek
Dom kommer aldrig till sin rätt
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk
är allt som sticker fram
Av alla andra sidor ser man ingenting
Och det är både synd och skam
© little beat music

Om du vill höra låten på youtube, kopiera
länken här nere. Eller så sök på youtube: Sköna människor
http://www.youtube.com/watch?v=4Bpx_HofZ4c

 

 

 

Tyvärr Emelie, du får inte den här kannan.
Men jag ska köpa en annan åt dig!



Måste allting handla om att TÄVLA?

Förra veckan hade jag möjlighet att åka mycke skidor.

Jag var ledig tre dagar mitt i veckan och det var solsken och bra glid i spåren.

När jag berättade för ett par vänner att jag åkt skidor, kom direkt en följdfråga.

- Vad tränar du till för lopp?

Det är konstigt det där. Bara för att man åker skidor ofta,

 MÅSTE det vara för ett lopp eller tävling?

För sju år sedan (nej fy vad tiden går fort!) åkte jag Kortvasan.

Det var helt fantastiskt, fast jag hade vallat fel och hade bakhalt 10 km.

Men organisationen runt omkring loppet var så imponerande.

Även fast jag inte fick en så "bra tid" så var jag nöjd med mig själv.

Det var en enorm känsla att glida in på upploppet,

höra speakern och veta att jag KLARAT det!

 

En annan följdfråga är: Men vallar du själv?

 

HALLÅ!

Ja, jag kan valla själv.

Men inte som proffsen och vi har inga sådana grejor som de heller.

Ibland åker jag och Sören tillsammans och

det kan hända att han vallar mina skidor samtidigt som sina.

Eller så gör vi det tillsammans.

 

MEN!

Det är det här jag vill komma till.

Man luras nästan till att inte göra de här sakerna längre...

Alltså att åka skidor och valla själv.

Det får inte vara enkelt idag!

Man ska träna till tävling och det är en hel vetenskap med vallningsteknik. 

 

Men man kan faktiskt åka på gamla skidor, i en gammal träningsoverall

och valla med någon gammeldags fästvalla!

 

En arbetskamrat yttryckte just det här för ett par dagar sedan.

- "Ja jag har funderat på att köpa nya skidor, men vad ska man ha för kläder?"

 

Ni som läser det här och gör både det här med valla och tränar för lopp.

Jag har inget emot er och det ni gör.

 

Men jag vill inte låta bli att åka bara för

att jag inte har råd eller inte kan!

 

Jag minns att jag tränade massor inför min Kortvasa.

Faktiskt så att jag blev stressad.

Jag skulle hinna med jobb, familj, föreningsengagemang, etc,etc.

OCH TRÄNA!

Det som jag ÄLSKADE blev en press och stress.

 

Förra året när snön kom pratade jag och Sören lite löst om att åka

Halv vasan ihop. Men efter jul har vi släppt den tanken.

Tiden, vädret och orken har inte räckt till.

 

Att då börja stressträna för ett lopp skulle för mig

förstöra den genuina glädjen och njutningen av att vara ute i naturen.

De enda jag skulle tänka på är att få tillräckligt med mil i benen

och missa allt som jag kan uppleva.

Sist jag åkte funderade jag på vad det är som gör att jag tycker så?

Jag är liksom mitt i det SKAPADE.

Tycker du det låter skumt?

 

 

Även fast du kanske inte ser det så bra på bilden.

Men en solig dag glittrar och glimmar det som en skattkammare!

Solen skapar diamanter av snön!

När jag befinner mig mitt i detta känner jag sådan harmoni.

Men skulle jag ha för bråttom missar jag just detta!

 

Det är bara kläderna och skidorna som är i vägen

för att vara ETT med den!

 

Jag andas dig

Jag känner dig

Jag ser dig

Jag hör dig

 

Mina lungor fylls av ditt liv

Min hud frotteras av din kyla

Mina ögon drunknar i skönheten

Mina öron hör ljudet av din vinds viskning

 

Mitt hjärta slår äntligen i samma takt som ditt

Här vill jag stanna

Här har jag frid!

 

 

Egentligen tror jag inte att jag är ensam om dessa känslor.

Vi är många som hämtar ny kraft just i naturen.

Fast vi kanske inte är så många som åker skidor.

Men det spelar ingen roll.

Vi njuter av luften, av rymden och ja,vi får ny kraft.

Vi bara ÄR mitt i för en stund.

 

 

 

 

Jag som troende tänker genast på ett bibelord

i Apostlagärningarna 17:28

Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till,

Vi har vårt ursprung i honom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Oj oj !

Jag visste att det var något på gång innan jag kom till medvetande!

De första sinnesintrycken som registrerades var lukten av

stekta bacon och en susande fläkt.

Fort rycktes täcket undan och så kom nästa intryck...KALLT!

Barmhärtigt sveptes jag in i en luden mjuk morgonrock

och fötterna stoppades i ett par tofflor.

Fröjd för ögat där ute i köket, när benen äntligen masat sig dit.

Men innan jag fick sätta ner lekamen på den rund, mjuka ulldynan

skulle benen promt iväg till ljuset i fönstret och med ögonen kontrollera

vilken siffra som termometern behagade visa.

Munnen repeterade snabbt den siffra hjärnan, själva kontoret, hade registrerat.

-13 grader, men då går det att åka!

Jag visste det, jag visste det!

Det är det som ska ske idag!

Typiskt att inte den där termometern visade samma siffror idag

som de gjorde på väderleksrapporten igår.

Nåja... de kanske kan bli ganska skönt...

Ljuset, luften och... Jag hoppas hon lyssnar på mig!

Efter en festmåltid för magen var vi strax tillbaka i den värmande sängen.

Mmmm, de tyngsta jobb armarna utsattes för

i 30 minuter var att bläddra i tidningen.

Undrar om det tidigare konstaterandet hade omvärderats i kontoret?

Icke! Karusellen var  igång och det gick fort.

Klart, har kontoret bestämt så är det är lika bra att utföra.

Inte alls obehagliga kläder pylsades på och

snart drabbades vi av den där kylan hon talat om.

Nånstans spratt det till och känslan vaknade till liv.

Det var inte så farligt ändå!

Väl uppe i skidspåren minns jag hur det funkade,

fast det var flera veckor sedan sist.

Hon tog det lugnt, lungorna hängde med och armarna fick ta i lite.

Så kom den där första backen som gång på gång har varit

en mental stoppkloss. Men innan vi riktigt hann registrera,

ja kontoret, armar, ben och lungor, så var det över.

En skön känsla spred sig, och ja vi kanske inte var så otränad ändå!

De enda obehag som jag kunde erfara efter backen var att de drog runt öronen.

Snabbt signalerade jag -Dra ner den där mössan över öronen är du snäll.

Nästa krön började det kännas lite i fingrarna.

De där små utskotten som hon trängt in i ett par svettformade läderhandskar.

De som brukar vara drypande våta efter en runda som den här.

Men vi hade tur, det kom en backe och snart kom cirkulationen igång igen.

Efter att ha passerat ett par mentala stoppklossar till,

utan större besvär kunde vi klart konstatera:

Att detta var faktiskt lite trevligt!

Ögonen som oftast höll sitt focus på skidspåren

börjar vandra uppåt, utåt skogen.

Det finns ett ställe efter spåret där man brukar gör ett medvetet val.

Idag har vi varit så osäkra på formen så vi har bestämt,

ja, jag och kontoret, att vi väntar och ser hur vi känner oss innan vi väljer.

Alldeles innan, är det en tung backe och

ibland låter hon bli att lyssna så noga på mig.

Hon bara styrs av det hon bestämt innan hon känt efter.

Nej, hon valde den längre sträckan!

Men kanske gjorde hon rätt, jag tyckte att armarna var pigga

och hjärtat pumpade på i lagom takt.

Precis när jag konstaterat det drog hon på och det blev lite jobbigare faktiskt.

Kontoret signalerade misstankar "kommer vi fixa detta" och helt

plötsligt kommer hon på att man ska använda magen mer än hon gjort.

Ännu en ny kroppsdel som involverades.

Vi minns att det var det som vi tränat en del på,

alltså att använda magens muskler och armar ihop.

  Det glittrar och solen försökte tappert klättra över trädtopparna.

Då, när vi hade det som bäst stannade hon.

Nej, nu som vi har sån flyt och det är drag.

Händerna översköljs av kyla och darrar lite

då hon fumlande drog fram sin mobiltelefon.

Kontoret signalerade: Man får inte glömma bort att njuta

Och visst, det kunde vara skönt för oss

med en micropaus, låta ögonen fyllas av bilden!

Jaha! Hur kan det komma sig att det bara är vissa delar som får förevigas?

Menar hon kanske att dom där nere är mer värda en resten av oss eller?

  

Rumpan gjord sig till känna, det var lite kallt.

Munnen skrattade till och kontoret ropade muntert tillbaka.

Det ordnar sig! Vi har faktiskt fixat ett extra lager i jul, så du klarar dig. 

 Vi fortsatte en bra stund utan större problem. 

Öronen kunde bara notera ett svischande ljud från skidorna som

gled friktionsfritt i spåret och "gnisslande" i snön vid varje nytt stavtag.

Vid den backen som är värst på hela sträckan kom signalerna högt.

Mördarbacken, mördarbacken!

Du kommer att vara helt slut om du inte tar det lugnt.

Hjärtat pumpade, lungorna hävde sig, armarna stakade frenetiskt.

och benen verkar gå av sig själv.

Mitt i backen belönade ögonen oss.

Sol hade pressat sig igenom molnen och fick hela

skogen att glittra som diamanter.

Den bilden bar oss upp för resten av backen utan några hindrande

pessimistiska tankar, som med sin urkraft kan få hela systemet att haverera.

 Det sjöng genom varje muskelfiber! Vi gjord det, vi klarade det!

Jag visste, minnet visste: Att nu fanns det inga mentala hinder kvar!

När vi kom fram till tjärnen var det bara att sträcka ut.

Använda minnet av att stampa ifrån ordentligt och ta ut långa kliv.

Utnyttja hela kraften utan att för den skull överanstänga en enda del.

Efter tjärnen var det "fjutbacke" och så en lång utförslöpa.

Den kan vara ganska otäck om det inte finns några spår.

Vid flertal tillfällen har vi önskat att just då hade slalomskidor på fötterna istället.

Men vi har tur, idag var det spår.

Till sist dök skylten upp där det stod att det var 1 km kvar.

Det var nog den lättaste kilometern av alla i det här spåret.

Det var bara att hålla benen under lite kontroll

och inte slappna av för mycket.

Väl hemma igen, kom en härlig känsla över mig. 

Vi funkar bra ihop hon och jag.

Jag tror vi kan göra om det!