Vi klarar oss inte utan varandra!

 

 

De här äpplena hittade jag i ett skyltfönster i Söderköping.

Om affären hade varit öppen hade de varit mina nu.

Men det blev bara ett suddigt kort. 

Det står

 

Drömmen har ett värde

&

Allt stort har börjat i smått

 

 

Det har väl inte undgått någon av er som känner mig,

att jag just nu får förverkliga en dröm!

Fast har du missat inlägget och inte alls vet vad jag pratar om,

kan du gå tillbaka och läsa. Det är från december förra året, inlägget heter:

" Att få förverkliga en dröm"

Jag satt i bilen idag och kände att nu är det dags igen, ikväll måste jag bara skriva i min blogg. Dela med någon om mina tankar.... Den sista tiden, ja kanske man kan säga den senaste månaden har trycket öka på mig. Jag vill hinna så mycket, göra så mycket och så vill jag skriva.

Hur ska jag beskriva det här utan att du missuppfattar mig?

Att få förverkliga en dröm är mest hårt arbete!

Ingen har väl aldrig påstått något annat?

Men det är också inspirerande, härligt.
Det lockar allt som oftast fram ett leende på mina läppar i tid och otid.
Det är som om något liksom slår en volt i mig!

Varje dag, ja jag menar det, detta är sant!

Varje dag de senaste två veckorna har jag fått en handfull mail,

sms eller meddelande på fb med glada tillrop och uppmuntran.

Jag är så välsignad med så många fina människor runt mig.

Om du nu är en av dem som hejar på mig och jag inte tackat just dig personligen, så ta emot mitt tack nu!

TACK!

Utan alla er hade jag inte varit där jag är idag.

Det är det som är det fina i kråksången.

Vi klarar oss inte utan varandra

Som jag skrev på projektets hemsida:

 

"Det har knappt gått ett år sedan idén till detta projekt föddes. Resan hittills har varit otroligt spännande, lärorrik och kantad med en mängd av nya erfarenheter. Jag har träffat så många underbara, givmilda och generösa människor. Utan er hade detta aldrig blivit möjligt. Första gången jag höll väskan i min hand, upplevde jag en sådan glädje och stolthet. Man kan nästan likna det vid en graviditet. Väntan har varit lång, men till slut kom den! Och precis som med det nya livet, är det bara tillväxt som gäller nu."

Jag smålog lite när jag kom på det här, projektet är min lilla baby!

Så tajmat allt blev, största sonen flyttar till Amerika och dottern flyttar till Kalmar. Den mesta sorgen kom innan de båda gav sig av. Jag kunde helt plötsligt börja gråta när jag kokade soppa och stekte pannkakor till dem för sista gången. Eller när vi satt i bilen någonstans och det bara kom över mig.

Våra älskade ungar! Nu har vi gjort grovjobbet och så har en ny bit av deras livsresa börjat. Vi får inte vara med på samma sätt längre! Det är så svårt att beskriv, hur det är en sådan blandning av stolthet, glädje och smärta samtidigt. Du som varit med om det vet, till er andra..det är svårt att förklara sammelsuriet av alla känslor.

Mitt i allt detta kom väskorna!

Liksom en liten tröst och framför allt, jag har inte haft tid att känna efter! Det är som att ha en baby på flera sätt. Jag somna och vaknar med den i mina tankar.  Den upptar för det mesta hela min tid, förutom när jag är på jobbet. Jag skulle vilja stå och sälja den på stan, vid några affärer osv... men jag hinner inte. Jag mailar, postar, ringer, smsar, uppdaterar statusar, åker och levererar väskor. Samtidigt som jag har mitt "vanliga" liv på gång.

Vem har sagt att det ska vara lätt att förverkliga en dröm?

Idag träffade jag en gammal klasskompis på stan när jag var och köpte jeans till minsta sonen. Hon hade läst artikeln i tidningen och var så positiv och uppmuntrande. Jag sa något om att det är mycket jobb kvar. Då sa hon ungefär så här... "du har redan gjort så mycket så nu kan du låta andra göra lite också" Tack Lena, det var precis vad jag behövde höra idag!

Jag är inte ensam längre om det här, det är massor av människor som hjälper till nu. Tillsammans! Det är ett viktigt och fint ord! Ett ord som jag tror vi har nedvärderat och som vi måste "uppgradera" i våra liv. Ensam är inte stark, utan

 

Tillsammans är vi starka



Bärplockningsreflektion!

"Om du böjer ner dig riktigt lågt, ser du massor av bär"

Det är lika bra att jag får ur mig detta nu, då dessa tankar dyker upp varenda gång jag är ute och plockar bär eller svamp. Tyvärr har det inte blivit så många gånger i år som man skulle önskat.

Men förhoppningsvis får vi några fler tillfällen framöver!

 

Sist vi var ute för att plocka bär, var planen att vi skulle åka till det stället vi var på förra hösten. Men det gick inte för vägen dit var avstängd med en bom. Typiskt, vi fick lov att åka en helt ny väg och oron började gnaga, "tänk om vi inte hittar några"? Den här gången blev det en lång biltur innan vi till slut bestämde oss för att kliva ur bilen och knata ut en bit i skogen. Vi brukar skoja och säga att vi plockar svamp med bil. Alltså, vi åker på en massa skogsvägar, med nedrullade bilrutor. Det har gått jättebra de senaste åren. Ni anar inte vad mycke svamp det finns om man bara åker sakta!

 

Och hur mycke svamp och bär ser man aldrig för att man inte tittar?

 

Tillbaka till skogen. Vi klev alltså ur och började sökande dra oss in i buskagen. Började lite på måfå fånga upp de röda guldet. "Här finns nästan ingenting" var min första reaktion. "Men vi får väl prova att plocka lite av det som finns då" tänkte jag. Så en tuva här och en tuva där och helt plötsligt blev det alldeles rött. För att nå ner till lingonen hade jag satt mig på huk och fått en ny synvikel. Här fanns det ju massor av bär!

 

 

Det var då de där tankarna dök upp igen.

Är det inte lite så här?  Man kan går omkring och tycka att det inte händer speciellt mycket i ens liv. Vardagen lullar på och man undrar varför andra har det så bra. Men mitt liv då - blev det inge bättre än så här? Kanske, jag säger kanske..är det så att vi måste djupare ner/ längre in i buskaget för att se hur mycket det faktiskt finns, vad mycket gott vi har!

 

 

Det verkar som om det många gånger är då våra ögon öppnas. Ovanifrån och utifrån ser det så futtigt och lite ut, men sanningen är att det finns en hel "skattkista" att ösa ur!

Livet idag, samhället vi lever i är mycke yta!
Vi luras ständig in i missnöjdhet och avundssjuka.
Alla andra har det, de har åkt dit och gjort det och det.
"Been there, done that!"

Till slut är det ändå inte allt det där som betyder någonting. Vi hör det gång på gång i media. När man kommit som lägst, sjunkit som djupast, kommit så långt in i eländet det kan gå. Det är då livets viktigaste saker blir så tydliga och man börjar värdesätta det på ett nytt sätt.

 

Senast igår läste jag i tidningen Pralin om en kvinna som varit allvarligt sjuk. Hon beskriver det så här :"Att leva vardagsliv är härligt när man varit på väg att mista det. Jag försöker våga påminnas om hur smärtsamt det var för det påminna mig om hur fantastiskt livet är. Det jag vill mest är att ha mina nära och kära omkring mig. Livet är så kort"

Det framkommer även av texten att hon nu arbetar som socionom på en habilitering. Det är nästa steg, hon har varit "där nere, längst där inne i " och hon vet vad det handlar om. Jag är övertygad om att de mest passande människor som finns att hjälpa i olika situationer är de som själva redan gått igenom det.

 

Till sist en betydelsefull berättelse:

 

Det spruckna vattenkruset.
 

Det var en gång en man som hade två vattenkrus. Krusen fäste han i vardera ändan i en lång pinne, som han la över axlarna varje morgon när han gick för att hämta vatten från floden. Det ena kruset var i perfekt skick, medan det andra hade en stor spricka som gjorde att kruset bara var halvfullt efter promenaden från floden till huset. En dag, när mannen höll på att fylla krusen i floden, kunde det spruckna kruset inte vara tyst längre. "Jag skäms så förskräckligt", grät kruset. "Jag gör ett uselt jobb. På grund av min spricka får du bara hälften så mycket vatten av mig som du borde. Jag känner mig så misslyckad." "Jag visste inte att du kände så här", svarade mannen bekymrat. "Men gör mig en tjänst. På vägen tillbaka till huset, titta då noga på vägen." När de kommit till huset frågade mannen: "Lade du märke till de vackra blommorna vid vägkanten?" "Ja", snyftade kruset. "Lade du märke till att de bara växte på din sida av vägen? Du förstår, jag har alltid vetat om din spricka. Därför planterade jag blommor vid vägkanten, som du har vattnat varje dag. Om du inte varit som du är, skulle jag inte varje dag kunnat plocka blommor att sätta på bordet. Utan din spricka, skulle både vägkanten och huset saknat denna blomsterprakt!" Gör vad du kan, med det du har där du är! Theodore Roosevelt



 

 

 

 

 

 

Lita aldrig på väderprognosen, vänta och se!

 

 

Den här lördagens enda måste var att plocka lingon!

 

Aktiviteten höll nästan på att spolieras igår.

Längst bak i FK finns det en väderprognos, är det någon som följer den?

Igår var det olika bud från mina arbetskamrater som satt och läste.

På morgonfikat var det en som läste att det minsann

inte skulle bli finväder utan regn.

Men så på lunchrasten var det en annan som sa att det skulle bli fint väder.

Ur samma tidning, hur är det möjligt?

Ja det beror tydligen på hur och var man tittar?

 

Se här, vad säger du att det blir för väder?

På den här bilden kan man väl påstå att Dalarna är i zon sju?

Där ska det bli sämre väder, regn och lite sol.  



Men i den här tabellen ser det ut att bli fint väder eller hur?

 

Så på morgonfikat tappade jag modet,
men återfick förhoppningen till lunch.

Vi får väl se i morgon tänkte jag, men hoppades på solsken.

 

För ett par år sedan uttryckte en av våra söner sig så här om väderleksrapporten.

"Hur kan de få stå och ljuga så där i TV?"

Vi frågade vad han menade med det och fick till svar.

"Det blir ju aldrig sådant väder de säger på TV"

 

Jag undrar om det är så att tidningen helgarderar sig igår?
Hur än vädret blev, så skulle de ha rätt.

Kan det vara så att det vi läser blir lite färgat av vad vi förväntar oss?
Man kan väl lugnt påstå att gott om finväder har det varit ont om i år.
Därför kanske vi inte förväntar oss bättre nu heller?


Men nu har vi facit, vädret i vår del av Dalarna har varit fantastiskt idag!

 Krispig luft, solsken och en aning blåsigt.

Helt perfekt bärplockarväder.

 

 

Två hinkar blev dagens skörd.

 

 

 

 

Vem snodde osten?

 

 

Nu är det inte riktigt som det låter...

 

För ganska precis ett år sedan fick jag lov att byta arbetsplats.

Som fast anställd i Landstinget Dalarna har man ett arbete, men i besparingstider kan det hända att man blir förflyttad till en ny arbetsplats.

Det var precis vad som hände mig för ett år sedan.

Till saken hör att jag ett antal år tidigare hade blivit förflyttad, men fått möjlighet att komma tillbaka till min fd arbetsplats. Så för ett år sedan, vad det då dags igen.

Man flyttade personal som dominobrickor i ett stort ekonomiskt spel.

En del av oss visste före vår semester, att vi skulle få gå.

Andra fick reda på det i all hast, inom loppet av några dagar fick de nya förhållningsorder.

De vad så det gick till och jag lovar er att det fanns personal som mådde väldigt dåligt.

Och många var vi som verkligen kände oss illa behandlade och oinformerade.

 

Men nog om det... jag visste redan tidigt på våren, att så skulle det bli för mig.

Av och till var det så jobbigt "inte nu igen, var kommer jag att hamna? Kommer jag att triva?

...etc etc... malde i huvudet. En stor sorg fanns det i hjärtat, att behöva lämna världens bästa jobb och arbetskamrater. Obarmhärtiga förändringar som oftast skakar om hela ens liv!

 

Det var då, mitt i den där krisen som jag fick låna en bok som heter just

Vem snodde osten?

 

Jag citerar en inledande kommentar ur boken:

"Det här är en enkel och begriplig vägkarta för oss att använda när vi handskas med våra inviduella förändringsprocesser!"

 

Jamen ni förstår ju bara på det jag skrev här uppe, den retade vansinne på mig från början....

Jag blev tom. irriterad på personen som satte den i mina händer!

Läste bara några sidor och slängde ifrån mig boken och muttrade..Typiskt Amerikansk!!!

Det tog flera månader in i min förändringsprocess innan jag tog i den igen.

 

Jag citerar igen"det är en berättelse om en förändring som sker i en labyrint med fyra finurliga typer som letar efter ost. Osten är en metafor för vad vi vill ha ut av livet, vare sig det handlar om arbete eller relationer, pengar, ett stort hus, frihet, hälsa, bekräftelse, andlig frid eller fritidsaktiviteter.
Var och en av oss har vår egen tanke om vad "ost" är och vi jagar efter den eftersom vi tror att den kommer att göra oss lyckliga. Om vi får tag i den blir vi ofta varmt fästa vid den. Och om vi förlorar den, eller någon tar den ifrån oss, kan det bli traumatiskt.
Labyrinten står för den platsen vi tillbringar vår tid i jakt på det vi vill ha. Det kan vara det företag du arbetar i, den kommun du bor i eller det förhållanden du har i ditt liv."

 

Nu ska jag komma till saken, boken höll mer än den lovade och skakade om min tankevärld rejält!

 

Min fd. chef hade snott min ost! Men jag kunde välja hur jag skulle handskas med det!

Vill jag bli en "stön"som förnekar och motstår all förändring eftersom han fruktar att det kan leda till en förändring eller en "Suck" som lär sig anpassa sig i tid när han ser att förändringar leder till något bättre. Eller kanske, det bästa av allt "flytta med osten"!

 

Så här i backspegeln, efter ett år kan jag se att jag valde rätt och jag är så grymt tacksam!

Jag valde att inte bli bitter..det var faktiskt andra gången och hur många gånger ska man behöva flytta på sig, inte vara sist anställd?

Nu måste jag reflektera en sak till.. sluta läs om du inte orkar..det här blir ett långt inlägg.

 

Jag frågar, vem skadar du om du blir bitter och tvär?
Ja inte är det de som har bestämt så för din situation.
Nej det är dig själv du skadar! Du har ett val, skada inte dig själv!

Jag valde att försöka se på situationen som den var! Jag skulle förlora mitt intressanta, roliga jobb och världens bästa arbetskamrater. Men hur troligt var det att jag aldrig mer skulle få bra arbetskamrater eller intressanta arbetsuppgifter? Inte så värst!

 

Jag har ett otroligt varierande jobb idag, ibland väldigt tungt och slitigt.

Men även intressant och lärorikt.

Och jag har fått nya härliga,roliga och underbara arbetskamrater!

 

Sen har jag kryddat på min vardag med lite extra krydda!

Genom att starta projektet "bara vanligt vatten"

såg jag till att ta tillbaka min "ost"!

 

"Livet är ingen rakt och lättsam korridor längs

vilken vi färdas fritt och obehindrat,

utan istället en labyrint av passager,

genom vilka vi måste söka vår väg,

vilse och förvirrade, då och då

fångade i en återvändsgränd.

 

Men alltid, om vi har tron,

ska en dörr öppnas för oss,

kanske inte den vi själva

kommit på tanken att välja,

utan en som till slut

              kommer att vara bra för oss."          

 

A:J: Cronin