Måste allting handla om att TÄVLA?

Förra veckan hade jag möjlighet att åka mycke skidor.

Jag var ledig tre dagar mitt i veckan och det var solsken och bra glid i spåren.

När jag berättade för ett par vänner att jag åkt skidor, kom direkt en följdfråga.

- Vad tränar du till för lopp?

Det är konstigt det där. Bara för att man åker skidor ofta,

 MÅSTE det vara för ett lopp eller tävling?

För sju år sedan (nej fy vad tiden går fort!) åkte jag Kortvasan.

Det var helt fantastiskt, fast jag hade vallat fel och hade bakhalt 10 km.

Men organisationen runt omkring loppet var så imponerande.

Även fast jag inte fick en så "bra tid" så var jag nöjd med mig själv.

Det var en enorm känsla att glida in på upploppet,

höra speakern och veta att jag KLARAT det!

 

En annan följdfråga är: Men vallar du själv?

 

HALLÅ!

Ja, jag kan valla själv.

Men inte som proffsen och vi har inga sådana grejor som de heller.

Ibland åker jag och Sören tillsammans och

det kan hända att han vallar mina skidor samtidigt som sina.

Eller så gör vi det tillsammans.

 

MEN!

Det är det här jag vill komma till.

Man luras nästan till att inte göra de här sakerna längre...

Alltså att åka skidor och valla själv.

Det får inte vara enkelt idag!

Man ska träna till tävling och det är en hel vetenskap med vallningsteknik. 

 

Men man kan faktiskt åka på gamla skidor, i en gammal träningsoverall

och valla med någon gammeldags fästvalla!

 

En arbetskamrat yttryckte just det här för ett par dagar sedan.

- "Ja jag har funderat på att köpa nya skidor, men vad ska man ha för kläder?"

 

Ni som läser det här och gör både det här med valla och tränar för lopp.

Jag har inget emot er och det ni gör.

 

Men jag vill inte låta bli att åka bara för

att jag inte har råd eller inte kan!

 

Jag minns att jag tränade massor inför min Kortvasa.

Faktiskt så att jag blev stressad.

Jag skulle hinna med jobb, familj, föreningsengagemang, etc,etc.

OCH TRÄNA!

Det som jag ÄLSKADE blev en press och stress.

 

Förra året när snön kom pratade jag och Sören lite löst om att åka

Halv vasan ihop. Men efter jul har vi släppt den tanken.

Tiden, vädret och orken har inte räckt till.

 

Att då börja stressträna för ett lopp skulle för mig

förstöra den genuina glädjen och njutningen av att vara ute i naturen.

De enda jag skulle tänka på är att få tillräckligt med mil i benen

och missa allt som jag kan uppleva.

Sist jag åkte funderade jag på vad det är som gör att jag tycker så?

Jag är liksom mitt i det SKAPADE.

Tycker du det låter skumt?

 

 

Även fast du kanske inte ser det så bra på bilden.

Men en solig dag glittrar och glimmar det som en skattkammare!

Solen skapar diamanter av snön!

När jag befinner mig mitt i detta känner jag sådan harmoni.

Men skulle jag ha för bråttom missar jag just detta!

 

Det är bara kläderna och skidorna som är i vägen

för att vara ETT med den!

 

Jag andas dig

Jag känner dig

Jag ser dig

Jag hör dig

 

Mina lungor fylls av ditt liv

Min hud frotteras av din kyla

Mina ögon drunknar i skönheten

Mina öron hör ljudet av din vinds viskning

 

Mitt hjärta slår äntligen i samma takt som ditt

Här vill jag stanna

Här har jag frid!

 

 

Egentligen tror jag inte att jag är ensam om dessa känslor.

Vi är många som hämtar ny kraft just i naturen.

Fast vi kanske inte är så många som åker skidor.

Men det spelar ingen roll.

Vi njuter av luften, av rymden och ja,vi får ny kraft.

Vi bara ÄR mitt i för en stund.

 

 

 

 

Jag som troende tänker genast på ett bibelord

i Apostlagärningarna 17:28

Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till,

Vi har vårt ursprung i honom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Oj oj !

Jag visste att det var något på gång innan jag kom till medvetande!

De första sinnesintrycken som registrerades var lukten av

stekta bacon och en susande fläkt.

Fort rycktes täcket undan och så kom nästa intryck...KALLT!

Barmhärtigt sveptes jag in i en luden mjuk morgonrock

och fötterna stoppades i ett par tofflor.

Fröjd för ögat där ute i köket, när benen äntligen masat sig dit.

Men innan jag fick sätta ner lekamen på den rund, mjuka ulldynan

skulle benen promt iväg till ljuset i fönstret och med ögonen kontrollera

vilken siffra som termometern behagade visa.

Munnen repeterade snabbt den siffra hjärnan, själva kontoret, hade registrerat.

-13 grader, men då går det att åka!

Jag visste det, jag visste det!

Det är det som ska ske idag!

Typiskt att inte den där termometern visade samma siffror idag

som de gjorde på väderleksrapporten igår.

Nåja... de kanske kan bli ganska skönt...

Ljuset, luften och... Jag hoppas hon lyssnar på mig!

Efter en festmåltid för magen var vi strax tillbaka i den värmande sängen.

Mmmm, de tyngsta jobb armarna utsattes för

i 30 minuter var att bläddra i tidningen.

Undrar om det tidigare konstaterandet hade omvärderats i kontoret?

Icke! Karusellen var  igång och det gick fort.

Klart, har kontoret bestämt så är det är lika bra att utföra.

Inte alls obehagliga kläder pylsades på och

snart drabbades vi av den där kylan hon talat om.

Nånstans spratt det till och känslan vaknade till liv.

Det var inte så farligt ändå!

Väl uppe i skidspåren minns jag hur det funkade,

fast det var flera veckor sedan sist.

Hon tog det lugnt, lungorna hängde med och armarna fick ta i lite.

Så kom den där första backen som gång på gång har varit

en mental stoppkloss. Men innan vi riktigt hann registrera,

ja kontoret, armar, ben och lungor, så var det över.

En skön känsla spred sig, och ja vi kanske inte var så otränad ändå!

De enda obehag som jag kunde erfara efter backen var att de drog runt öronen.

Snabbt signalerade jag -Dra ner den där mössan över öronen är du snäll.

Nästa krön började det kännas lite i fingrarna.

De där små utskotten som hon trängt in i ett par svettformade läderhandskar.

De som brukar vara drypande våta efter en runda som den här.

Men vi hade tur, det kom en backe och snart kom cirkulationen igång igen.

Efter att ha passerat ett par mentala stoppklossar till,

utan större besvär kunde vi klart konstatera:

Att detta var faktiskt lite trevligt!

Ögonen som oftast höll sitt focus på skidspåren

börjar vandra uppåt, utåt skogen.

Det finns ett ställe efter spåret där man brukar gör ett medvetet val.

Idag har vi varit så osäkra på formen så vi har bestämt,

ja, jag och kontoret, att vi väntar och ser hur vi känner oss innan vi väljer.

Alldeles innan, är det en tung backe och

ibland låter hon bli att lyssna så noga på mig.

Hon bara styrs av det hon bestämt innan hon känt efter.

Nej, hon valde den längre sträckan!

Men kanske gjorde hon rätt, jag tyckte att armarna var pigga

och hjärtat pumpade på i lagom takt.

Precis när jag konstaterat det drog hon på och det blev lite jobbigare faktiskt.

Kontoret signalerade misstankar "kommer vi fixa detta" och helt

plötsligt kommer hon på att man ska använda magen mer än hon gjort.

Ännu en ny kroppsdel som involverades.

Vi minns att det var det som vi tränat en del på,

alltså att använda magens muskler och armar ihop.

  Det glittrar och solen försökte tappert klättra över trädtopparna.

Då, när vi hade det som bäst stannade hon.

Nej, nu som vi har sån flyt och det är drag.

Händerna översköljs av kyla och darrar lite

då hon fumlande drog fram sin mobiltelefon.

Kontoret signalerade: Man får inte glömma bort att njuta

Och visst, det kunde vara skönt för oss

med en micropaus, låta ögonen fyllas av bilden!

Jaha! Hur kan det komma sig att det bara är vissa delar som får förevigas?

Menar hon kanske att dom där nere är mer värda en resten av oss eller?

  

Rumpan gjord sig till känna, det var lite kallt.

Munnen skrattade till och kontoret ropade muntert tillbaka.

Det ordnar sig! Vi har faktiskt fixat ett extra lager i jul, så du klarar dig. 

 Vi fortsatte en bra stund utan större problem. 

Öronen kunde bara notera ett svischande ljud från skidorna som

gled friktionsfritt i spåret och "gnisslande" i snön vid varje nytt stavtag.

Vid den backen som är värst på hela sträckan kom signalerna högt.

Mördarbacken, mördarbacken!

Du kommer att vara helt slut om du inte tar det lugnt.

Hjärtat pumpade, lungorna hävde sig, armarna stakade frenetiskt.

och benen verkar gå av sig själv.

Mitt i backen belönade ögonen oss.

Sol hade pressat sig igenom molnen och fick hela

skogen att glittra som diamanter.

Den bilden bar oss upp för resten av backen utan några hindrande

pessimistiska tankar, som med sin urkraft kan få hela systemet att haverera.

 Det sjöng genom varje muskelfiber! Vi gjord det, vi klarade det!

Jag visste, minnet visste: Att nu fanns det inga mentala hinder kvar!

När vi kom fram till tjärnen var det bara att sträcka ut.

Använda minnet av att stampa ifrån ordentligt och ta ut långa kliv.

Utnyttja hela kraften utan att för den skull överanstänga en enda del.

Efter tjärnen var det "fjutbacke" och så en lång utförslöpa.

Den kan vara ganska otäck om det inte finns några spår.

Vid flertal tillfällen har vi önskat att just då hade slalomskidor på fötterna istället.

Men vi har tur, idag var det spår.

Till sist dök skylten upp där det stod att det var 1 km kvar.

Det var nog den lättaste kilometern av alla i det här spåret.

Det var bara att hålla benen under lite kontroll

och inte slappna av för mycket.

Väl hemma igen, kom en härlig känsla över mig. 

Vi funkar bra ihop hon och jag.

Jag tror vi kan göra om det!