Idag var jag på PMU Secon Hand Ingarvet!
Vi hade sett annons om att det kommit in cyklar.
Vi kommer behöva en extra cykel här hemma i sommar.
Vi hittade ingen som passade, men jag hittade en trasig mjölkkanna!
Eftersom vi inte hittade någon cykel tänkte jag att jag kunde
leta efter en mjölkkanna till vår dotter Emelie.
Hon bor i studentrum och behöver ha en kanna för mjölk.
Jag stod där i gången mellan hyllor av glas och porslin och min blick
sökte sig direkt till den här kornblå (min favoritfärg) koppen.
Jag tog den i handen och upptäckte:
Den är ju trasig?
Nu förstår ni nog min nästa tanke.
Hur kan de sätta ut och försöka sälja en trasig kanna?
I nästa sekund lutade jag den en aning och såg det här..
Den var inte trasig, den var formad så!
UR DET TRASIGA RINNER DET GULD.
I samma stund som jag konstaterat detta för mig själv kommer en av
personalen förbi och berättar något lustigt.
När hon packade upp kanna och såg att den var trasig tänkte hon att den
kan man inte sälja, intensionen blev att slänga den.
Men så precis som jag, VÄNDER hon på den och förstår.
Kannan kommer upp på hyllan,
den DUGER att säljas,
den blir MIN!
Två saker till händer...
Kassörskan reagerar.
När jag ställer upp den på disken och håller på att betala
den börjar jag prata om kanna med kassörskan.
Att den är speciell!
Hon berättar att innan hon tog upp den för att regestrera priset
tänkte hon precis samma sak som vi två andra gjort.
Men så fort hon ser den andra sidan förstår hon.
Min hjärna går på högvarv!
Så lätt jag kunnat missa denna SKATT!
En bra stund på eftermiddagen har jag sysselsatt mig med att ta kort på den.
Hur jag än försökt får jag inte riktigt fram det jag ser på ett foto.
Det där trasiga är inte ett perfekt snitt, guldet är inte perfekt ditmålat.
Jag undrar hur konstnären tänkte?
Jag har hittat henne på nätet och tror jag av nyfikenhet ska skicka en fråga.
Vid flera tillfällen den sista tiden har jag och några vänner
diskuterarat just det här.
Så ofta vi gör just detta misstag i vår vardag.
Vi dömer så fort efter utsidan!
Resten av dagen har jag gått och tänkt på oss som människor.
Hur lätt vi dömer varandra efter det vi ser.
Vi ger oss själva inte ens chansen/tiden att
"vända på bladet, se från ett annat håll"
Senast jag föll i den här gropen var bara för ett par dagar sedan.
Ganska direkt insåg jag vad jag hade gjort och hur fel det var.
Men ändå?
Jag behöver nog inte fortsätta skriva mer hur jag tänker.
Men ur det trasiga, det vi inte tycker stämmer.
UR DET TRASIGA KAN DET RINNER GULD!
Guld är värdefullt!
Du och jag, med våra olika trasigheter,
kan betyda guld för någon annan.
Vad hoppfullt!
De kan visa sig vara en skatt!
Sköna människor
Ingemar Olsson
Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer
fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar
damm
Och om man bara tittar utanpå
då missar man en värld
som man
aldrig får en enda aning om
Fast hela tiden finns den där
En del är
långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra
tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge
Det
finns så många sköna människor
som liksom aldrig får en chans
Dom blir
bedömda efter pärmarna
precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar
sej där inuti
är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen
saga
Viktig för sin egen skull
En del är långa ...
Det finns så
många sköna människor
som liksom alltid kommer snett
Precis som böcker i
ett bibliotek
Dom kommer aldrig till sin rätt
En ynklig rygg utav ett
mäktigt verk
är allt som sticker fram
Av alla andra sidor ser man
ingenting
Och det är både synd och skam
©
little beat music
Om du vill höra låten på youtube, kopiera
länken här nere. Eller så sök på youtube: Sköna människor
http://www.youtube.com/watch?v=4Bpx_HofZ4c
Tyvärr Emelie, du får inte den här kannan.
Men jag ska köpa en annan åt dig!
