Alla som har varit i denna sitts och haft denna vy, vet vart jag har varit idag!
Jag säger bara: Tack gode Gud för tandläkaren!
Efter att ha haft molande värk i över en månad tog jag mitt förnuft till fånga!
Ett tag inbillade jag mig att det nog inte var tanden i överkäken som var boven.
Eftersom det härjade en massa förkylningar, funderade jag på om det inte var bihåleinflammation jag hade. Värken flyttade runt från vänster käke till höger, vidare var den i panna och så tillbaka i käken osv. Men till slut insåg jag att det var från tanden och ringde.
Jag har ingen tandläkarskräck, men gillar inte tandläkarbesök nå vidare. Ser det mest som nödvändigt ont. Jag brukar alltid be om bra bedövning, så hittills har det gått ganska bra.
För det är väl det vi tycker är värst med tandläkarbesöken, att vi är rädda för att ska göra ont?
För knappt två veckor sedan var jag alltså där första gången och fick domen!
"Din tandrot är inflammerad och det finns bara två saker att göra:
DRA UT eller ROTFYLLA!"
Det visste jag innan jag kom!
För jag har varit med om det en gång tidigare!
Djupt inom mig hade jag denna vetskap, men blundat för den!
Innan besöket hade jag bestämt mig: Om det är så att den ska rotfyllas ska jag låta dem dra ut den. Men när Ulf (min tandläkare) frågade hur jag ville gör satte den där tvekan in.
Jag hade ju bestämt mig? Men man kan väl inte börja dra ut tänder ur munnen när man är 45 år ung?
Fast.. det är mycke billigare än att rotfylla? Men tandhygienisten som tog röntgenbilder sist sa att rötterna var krokiga och tänk om det blir besvärligt att dra ut?
Det drog ut på tiden och Ulf föreslog att jag skulle få lite betänketid
och höra av mig när jag bestämt mig.
Aldrig! Inte en dag till med denna vandrande värk! Han får rotfylla!
Fast det kommer att "svida i plånboken" Min kropp är värd att sattsas på!
Vilken befrielse det var att bli av med värken!
Så idag var det steg två: Nerverna skulle bort!
Som vanligt blev det bedövning, extra mycke, för det behöver jag och det vet Ulf om.
Han är så pedagogisk... "nu sticker det till och svider lite" och jag ligger där och känner...hm det här går ju bra. Så är det dags för sprutan i gommen...ONT!
(ett litet tag och det får man stå ut med) Men det är sen som det mest obehagliga startar...Sterilinpackningen kallar jag det.
Man klär in tanden med en plåtställning som har en gummiduk fastsatt och som täcker halva ansiktet och det känns som om man ska kvävas. De är då alla dessa känslor rusar runt i mig..precis som när jag födde barnen.
Nu vill jag inget mer, nu går jag hem! Paniken pockar på!
Tänk dig att ha en bit galonbyxor i munnen! Inte sådana hårda som vi 60-talister hade, utan nutidens mjuka följsamma galon. Slickad mot tungan, med varje andetag hotar att kväva dig och så en fräsande gurglande salivsug mitt i allt! Paniken lättar lite när de gör så att galonen inte ligger över näsan.
Men sen ber Ulf tandsköterskan ta fram 12m filen! Ja, han sa så, men insåg dirket att han sagt fel och säger 12mm. Jag får ett fnitter anfall under duken och sugen hotar att hoppa ur munnen!
Jag verkar ha ovanligt långa tandrötter i min mun!
Vad gör man när man ligger där helt utlämnad åt andra?
Tak är tråkiga, bara fula lampor och vitt!
Man borde ha en tv skärm där och visa en lagom bra film kanske?
Är den för bra måste man ju stanna och se klart, det blir för dyrt!
Jag märker av och till att jag ligger som en sprättbåge med kroppen och försöker slappna av.
Det är konstigt det där! Man har inte ont, men det känns!
Det är svårt att beskriva, men kanske om du har tagit bort tandsten, ungefär så!
Ulf filade ut nerven med en liten fil, inte större än en knappnål. Knappt en timme tog det.
Vilken skön känsla när ställningen togs bort!
Efteråt frågade jag hur en nerv ser ut?
Som köttet i en kräftklo svarar han! Nu vet ni!
Nu dröjer det mer än 4 månader till nästa gång och då ska själva roten fyllas igen.
Behandlingen är alltså inte klar, och jag slapp betala!
Så just den här månaden "sved"de inte så mycket i plånboken!
