Något fint!

Jag kan ändå inte sova... har försökt, men ibland är det svårt att varva ner efter ett kvällspass.
Så nu sitter jag här och ska bara berätta något fint för er!

Igår kväll blev jag utnämnd till "Favoritsköterska"

Hallå!!! Det är det finaste jag har blivit kallad på länge!

Så här fungerar det oftast på en avdelning... patienter kommer in och så blir de behandlade och så åker de hem. Under den tiden kanske man blir delaktig i deras vård en kväll och en dagtur.
Så är det ofta.. men ibland blir de kvar lite länge, tex. en vecka.
Då hinner man träffa dem flera pass!
Det är så med den patienten som jag blev utnämnd av.
Han råkade behöva en massa hjälp och det är ju därför vi finns där!

Vi tvättar, byter lakan, skakar kuddar, hämtar vatten, stödjer vid små promenade, lämnar in matbrickor, tar ut matbrickor. Torkar upp det ena och de andra! Byter svettiga skjortor, tar tempen, drar upp persienner arla morgon, vilka vi sen på kvällen släpper ner och släcker lysen. Tänder igen och hjälper till att vända sig i sängen. Svarar sekundsnabbt på ringningar, lyssnar på oro, ledsna tankar, retas lite i all välmening. Tjatar om att det är bäst att röra på sig, är i vissa ögon lite jobbiga.
Ja, allt det där och hundratals andra saker gör vi dagarna i ända!

Det är vårt jobb, finnas till, vara händer, armar, fötter ögon, öron!

Ibland tänker jag att det vi gör måste vara något av det finaste vi kan göra för en annan människa!   Finnas där och vara till hjälp!

Samtidigt vill jag ta ur dig villfarelsen om att det är det som jag oftast tänker om mitt jobb.
Så är det inte! Det är mitt jobb och jag är glad åt det och känner en sorts mening i att göra det jag gör. Men det är bara ibland tanken slår mig om vikten av det vi faktiskt gör!

Så här har ni sanningen... jag var ganska irriterad... hur många gånger den här timmen hade han ringt igentligen? Jag hade svarat flera gånger och hjälpt ur sängen och ut på toa, bytt kläder minst tre gånger, torka, tvättat...min rygg hade börjat värka.. jag borde ta hjälp..nu får någon annan ta ringningen nästa gång!!!
Allt det där flög runt i mitt huvud! Inte alls i ord eller så att han på något sätt blev anklagad!
Bara i mitt sinne!
Så äntligen är han tillbaka i sängen och jag måste pyssla ännu en stund med honom!

Då säger han det, bara sådär lite fundersamt, med snälla ögon och så tacksam blick!

- "Du är min favoritsköterska!

- Va? ...jag som är så "härjig" med dig säger jag.(han har fått hjälpa till och jag har beordrat om ditt och datt)
Som svar på det säger han igen att jag faktiskt är det!
Han utnämnde mig till sin favoritsköterska!!!!
Det är då det händer i mig!
Jag accepterar det!
Tackar, tar emot och känner mig så himla glad!

För visst kan det vara så att när någon säger något fint till en eller man får en uppmuntran, har man oftast så svårt att ta emot?
Det är lättare att ge än ta emot!

Men igårkväll tog jag emot en fin gåva som han gav mig!
Jag vet inte om han tänkte så "jag bara får och får och vad kan jag ge igen?"
Men man såg att det var från hjärtat och att han menade det!

Så här på nattkröken vill jag bara meddela följande:
Jag har blivit utnämnd till FAVORITSKÖTERSKA, de ni!

Hjärtebarnet!

Vet ni att februari månad är "Alla barnhjärtans månad"?
Idag när jag läste Annonsbladet Dalarna blev jag påminnd om det.
Det är en månad då Hjärt och Lungfonden har insamling för att utveckla den svenska hjärtsjukvården för barn!
Hittills har svenska folket 50 miljoner kroner till "Alla barnhjärtans månad"!

Jaha kanske du tänker? Varför skriver hon om det?

För er som inte vet det, vår dotter är ett av dessa Hjärtebarn och i många år visste vi inte om det!
Vi som föräldrar till vårt hjärtebarn är så tacksamma för den svenska sjukvården!

När vår dotter föddes bodde vi i Turkiet. Vi var bara hemma i Sverige och födde henne!
För mig var det inget alternativ att föda utomlands. Jag ansåg att under en sådan situation vill jag kunna prata svenska och känna mig trygg. Det var en normal förlossning och hon var frisk!
När hon var 6 veckor åkte vi hem till Istanbul igen. När man bor utomlands med barn får man ta väldigt mycket ansvar över barnens hälsa och själv se till att de kommer på läkarundersökningar och får sina vaccinationer. Så hon har varit på alla hälsoundersökningar som man som barn ska ha och ingen har noterat något fel på hennes hjärta!

I juli 2001 flyttade vi hem till Sverige igen och eftersom hon inte hade någon journal på skolan blev det ett extra läkarbesök hos skolläkaren på hösten. Det var skolöverläkaren Hillman som undersökte henne. Han hörde ett blåsljud och sa att vi skulle få en remiss upp till barnhjärtspecialisten. Jag undrade om jag skulle vara orolig, men han sa att det behövde jag nog inte, det var mer rutin.
Hon hade varit en pigg unge, nästan aldrig sjuk, bra på att äta och det har alltid full fart på henne!

28 januari 2002 fick vi veta att vår dotter hade ett 2 cm stort hål mellan förmaken, ett sk ASD, förmaksseptumdefekt.

"En missbildning, det vanligaste medfödda hjärtfelet i Sverige. Mellan 50-100 nya fall upptäcks per år. Knappt hälften av patienterna är vuxna när hålet behandlas. Det brukar dröja upp i vuxen ålder innan felet ger besvär, ofta som andningssvårigheter och hjärtklappning.

– Hålet gör att hjärtat måste jobba onödigt mycket. På sikt kan det ge rubbningar i hjärtats rytm och hjärtsvikt, säger Erkki Pesonen, professor i kardiologi.
Där hålet sitter böljar skiljeväggen som ett segel i blodflödet. Genom öppningen, som inte ska vara där, läcker blod från det vänstra förmaket tillbaka till det högra. Blodet har redan varit i lungorna och hämtat syre för att skickas ut i kroppen genom stora kroppspulsådern. I stället tvingas det runt i systemet en, två, tre eller fler gånger till."

Det visade sig att man inte kunde göra en lättare operation på henne, då man går in via ljumsken och lagar hålet. Utan man måste öppna bröstkorgen och koppla in hjärtlungmaskin. Hjärtmuskel på höger sida var förstorad och en av klaffarna hade läckage.
Så den 29/10 2002 blev hon opererad på Drottning Silvias barn och ungdomssjukhus i Göteborg.
Operationen var tidigt på  måndagmorgonen och redan på eftermiddagen var hon vaken och tittade på fyra videofilmer.
Personalen på avdelningen sa åt oss att dokumentera allt med foton, så vår dotter kunde ha det för senare bearbetning av händelsen.
Idag har jag rotat fram det lilla album vi gjorde med bilder till henne!

Och jag minns... hur hemskt jag tyckte det var när de sa åt oss att gå ner och handla på stan när hon opererades! Vilken lättnade det var när de ringde vår mobil och sa att operationen var över och gått bra. Jag minns hur hjälplös jag kände mig när man såg henne ligga där under alla slangar och apparater!

Men jag minns också den otroliga möjligheten att bo på ett Ronald McDonaldhus (ett hem hemifrån) omsorgen, kunskapen och expertis på alla områden. Man var trygg och kunde lita på dem!
Det är därför jag tycker det är värt att skriva om detta idag. Vi har en otroligt bra sjukvård och tack vare alla dessa pengar kan den få fortsätta att vara det!

Hur gick det för vår dotter?
Hon var uppe och satt på sängkanten på kvällen, dagen efter var hon uppe och gick.
På fredagen samma vecka åkte hon hem! Hon var tillbaka till skolan efter ytterligare en vecka. Kontrollen ett år senare visar att allt var bra och ytterligare ett år senare friskförklaras hon!

Och för oss kommer hon alltid vara vårat speciella Hjärtebarn!

http://www.hjart-lungfonden.se/kampanj-barnhjartan-2012/

Att göra saker man inte vågar!

Idag har jag sprängt mina gränser ytterligare!

Ni vet att jag håller på med projektet "bara vanligt vatten"!
Har ni inte hört talas om det, då kan jag tipsa dig att gå tillbaka på min blogg och läsa inlägget :
Att få förverkliga en dröm!
Eller så går du ut på projektets hemsida direkt och läsa www.baravanligtvatten.se

För att få in sponsorer till projektet har jag försökt att nå ut på olika sätt!
Varje vardag under en vecka satt jag  i telefon och var på" kundbesök".
Inför varje möte försökte jag uppbåda mod och möttes av otroligt olika reaktioner!
Summeringen av just den veckans aktiviteter är för mig fantastisk!
Projektet fick minst sju nya sponsorer!

Bland det värsta jag vet är telefonförsäljare! Nu är jag själv en sådan!
Jag har lovat mig själv att jag hädan efter alltid ska låta dem framföra sitt ärende, låta dem prata till punkt. Sedan begrunda deras erbjudande innan jag vänligt tackar nej!
De är de värda!

De sista månaderna har jag har lärt mig så mycket nytt och fått en ny syn på saker och ting!
Samtidigt har jag fått "spränga" mina gränser!
Göra saker som jag aldrig gjort förr och inte trott mig kunna!

Men jag tror på det här projektet och nu har jag kommit så långt att de inte finns någon återvändo!

Tack vare ett telefonsamtal till Näringslivkontoret fick jag en inbjudan att komma och berätta om projektet på Näringsliv FalunBorlänges företagarfrukost den 3 feb.
Jag skulle få 1 minut på mig!
Idag alltså!

Den var ute på Roxnäs udde, i ett uppvärmt tält! Upptakten till Runn Winter Week.
Bilden är alldeles färsk och jag sitter med ryggen mot kameran upp i högra hörnet, grå tröja!

Sånt här har jag aldrig varit på, men eftersom man aldrig kan veta vad det leder till tog jag chansen!

Ju närmare vi kom fredagen denna vecka desto gruvsammare blev det!

Tänk om jag stakar mig? Får en black out? Då är min minut över och jag har inte fått fram det som jag kom för att säga!

Mötet skulle starta kl. 7.30 och jag var ute i god tid!

Milda moster vad skakis jag blev när jag kom dit!

Vad gjorde jag där? I en miljö som för det flesta verkade så hemtam!

Jag som aldrig rört mig i dessa sammanhang? Vet inte alls hur det går till på en sån här träff!

Ni vet, man säger att i fara reagerar kroppen med flykt!

Den känslan fick jag när jag satt där! Nej nu går jag, ingen vet ändå vem jag är, så ingen kommer sakna mig. Jag pallar inte trycket!

Men jag satt kvar!

Det var riktigt bra och intressanta presentationer och jag kunde slappna av en smula!

När turen kom till oss tio som fått 1 minut på oss för presentation av våra företag, var det bara att förbereda sig! När det så blev min tur sa jag nog i det stora hela allt jag planerat. Det som jag gått över minst hundra gånger i huvudet!
Jag tror folk lyssnade och jag var en av de få som fick applåder efteråt!

En av dem som ledde dagens träff gav mig en tummen upp!
Det är väl ett tecken på att det gått bra va?!

Eftersom det inte går att berätta allt om projektet på 1 minut, hade jag med mig informationsblad som jag sedan gick runt och delade ut. Jag fick flera positiva kommentarer under de samtal som följde. Nu gäller det att jobba på, jag hoppas att dagens lilla insatts kommer att leda till ytterligare sponsorer.

I bilen hem blev jag så himla stolt över alla dessa företagare som finns runt omkring oss!
Vilket jobb ni gör, vad det påverkar vår kommun på ett positivt sätt! Heja på er!


En dag, en erfarenhet rikare...

Kan man höra tystnaden?

Om man skulle ta och fortsätta på föregående blogginlägg...

Ibland får jag kommentarer på facebook angående mina inlägg här.
Det kom ett som sa såhär: "Tror t o m det finns ett musikstycke som bara består av pauser :-) Tystnaden är jätteviktig, skapar spänning och dynamik i såväl livet som musiken!

Intressant! Hm... jag skickade en motfråga om vad det är för musikstycke?
Idag hittade jag svaret! Tack Ann!
Det här nere är taget från Wikipedia och nu blir det sådär igen.. jag förirrar mig ute på nätet!
Det finns så mycket roligt och intressant, hör här....

4′33″ är en komposition av avantgardekompositören John Cage, innehållande mer än fyra och en halv minut av tystnad. Även om den till en början spelades på piano så var låten skriven för instrument i tre satser.

I en länk av Peter Guttman skriver han såhär:

Most music is trivialized by attempts to describe it. ("The melody is announced by the flutes...") That's not a problem with 4'33". Here's how one performance went: A tuxedoed performer came on stage, sat at a grand piano, opened the lid, occasionally turned some music pages but otherwise sat as quietly as possible for 4 minutes and 33 seconds, then rose, bowed and left. And that was it.
Den konserten skulle jag velat varit med om!

Although often described as a silent piece, 4'33" isn't silent at all. While the performer makes as little sound as possible, Cage breaks traditional boundaries by shifting attention from the stage to the audience and even beyond the concert hall. You soon become aware of a huge amount of sound, ranging from the mundane to the profound, from the expected to the surprising, from the intimate to the cosmic –shifting in seats, riffling programs to see what in the world is going on, breathing, the air conditioning, a creaking door, passing traffic, an airplane, ringing in your ears, a recaptured memory.

Det här sista gillar jag skarpt, vi kan alla vara med!

This is a deeply personal music, which each witness creates to his/her own reactions to life. Concerts and records standardize our responses, but no two people will ever hear 4'33" the same way. It's the ultimate sing-along: the audience (and the world) becomes the performer.
Let's tackle a few obvious questions. Is this music? Sure it is - each sound has a distinct tone, duration, rhythm and timbre. Isn't it arbitrary? But so are all artistic conventions.

Couldn't a 3-year old have written this piece? Perhaps. But did he? Did you?

Finns det någon tystnad då? Kan man höra den?
Nu har du fått något att fundera på!