Pannkaksbekännelse!

Med risk för att ni ska undra vad jag är för en mamma kommer nu min bekännelse...

Jag är usel på att steka pannkakor!

Så har det alltid varit!

Att kunna steka pannkakor är väl en av moderskapets medärvda grundkunskaper?

Sorry, då kanske jag inte är en riktig mamma?

Jag kan inte minnas att jag ens lärt mig det i hemkunskapen?

Men idag frågade jag min dotter om hon fick lära sig det i hemkunskapen,

det hade hon var svaret så då måste jag väl ha gjort det med?!

Min dotter är så mycket bättre på att steka dessa gyllengula skapelser än jag!

Min man är superpannkaksstekaren, fattas väl annat med en pannkaksspecialist till mamma!

Minsta sonen var med när jag frågade dottern och utbrast sedan..

 "bra då kommer jag lära mig det också"

(nej, jag har inte och kommer inte lära honom steka pannkakor, bara så ni vet!)

Ibland bryr sig min hjärna om  att fundera på denna min oförmåga, varför är det så svårt för just mig?

Jag har kommit fram till detta....

Det måste ha något att göra med att jag är född i ambulansen!

Alltså född till att har så bråttom!

När jag ska steka dem så är det alltid så att de inte är riktigt färdiga för att vändas.

Det fattas visst några millisekunder och vips så faller de sönder och jag blir så besviken....

Tankar som "Titta jag lyckas aldrig! Jag kan inte steka pannkakor och blir sur, arg och irriterad!

Lägg ihop denna "att vara en misslyckad pannkaksmamma" känslan

 med hungriga ungar och hungrig mamma,

så förstår ni varför jag inte ens har någon praktik i ämnet! 

Så hemma hos oss har vi förbrukat ett par våffeljärn.

För jag är en baddare på att grädda våfflor!


Nästa bekännelse... våra barn är uppvuxna på våfflor och sylt!
Ni skulle bara höra hur lyriska de låter om det mot förmoda
skulle vankas pannkakor hemma hos oss!

Om jag ska steka pannkakor krävs det förberedelser:
Jag måste vara på bra humör, inte alls trött efter jobb och vara utrustad
till tänderna med mycket tålamod!
Hur ofta tror ni det blir? Inte ofta....

Så när våra barn har varit hos sin farmor och fått önskat mat, vad tror ni de önskat?
Ja, just det...PANNKAKOR!
Och värdens bästa pannkaksstekare har stekt pannkakor till frukost, till lunch och middag åt dem!

Jag har världens bästa svärmor!
(helt sant och det ska ni få höra om en annan gång)

Jo, jag har stekt lite pannkakor av och till, men hemma hos oss har det aldrig varit den räddningsplanka jag har förstått det är hemma hos vissa familjer.

Det går oftast bättre om jag har en pannkakslagg och ett plättjärn. ¨
Då kan man hälla i laggen först och så dutta i plättjärnet.
När plättjärnet är fullt, ja då minsann är det dax att vända pannkakan!
Så håller man på så tills smeten är slut.
Plättarna är alltid fina, men en och annan pannkaka ligger där trasig och misslyckad!
Fast de slinker ner de med!

Men idag förstår ni, idag har jag lyckats!!!

En hel pannkakssmet, ett järn och  inte en enda trasig...
Alla bara hela, runda, gyllengula och fina!
Och jag var inte ens en gnutta sur eller irriterad!

Bara stolt över att äntligen, äntligen lyckats!!!