Jag är en riktig samlare!
Inte på allt möjligt, men mycke!
Jag har receptsamlingar och lösbladssystem, sparat massor av barnens teckningar och små kärleksmeddelanden. Jag brukar riva ur (klippa om jag orkar hämta saxen) bra och tänkvärda saker som jag läser och vill spara. Så har jag pyssel, lek och tävlingsförslag. Sångtexter, gamla virk, stick och broderingsbeskrivningar, trädgårdsplaneringstips och inredningstips och så även en massa dödsannonser och födelseannonser och fina bilder.
Ni orkar inte höra vad mer jag har sparat!
En del har jag tappert försökt katalogiserat och lyckats skapligt med!
Men det ligger fortfarande en massa osorterat!
Jag brukar tänka att lite sortering kan jag ge mig på någon gång när jag är sådär halvsjuk!
Ni vet hackhosta, rinnsnuva och halvhes...då får man inte vara på mitt jobb!
Tack och lov brukar jag sällan vara sjuk. Men är jag det, då är det rejält!
Som sist då jag hade magsjuka och var i dödsskuggans dal för ett dygn!
Då vänner, fanns det inga ens pyttesmå tankar
på att sätta sig och sortera smått och gott!
Kanske när jag blir pensionär tänker jag även ibland
...som om jag skulle bry mig då?
Som jag ser det är det mest papper jag samlar på! Så det märks inte så mycket i vår vardag, om man inte drar ut vissa lådor eller öppnar vissa skåp förstås!
Men vad har mitt sparande med cykeln och gruskornet att göra?
Bland alla mina sparade papper har jag en krönikan "Vänner för livet"
av Maria Scherer. Hon börjar krönikan just med dessa ord och det är ett uttryck man aldrig glömmer!
"Det är dumt att slänga bort en hel cykel för att det kommit in ett gruskorn i kedjan"
Det handlar inte alls om grus eller cyklar utan om vänskap!
Maria berättar om ett par svenska kvinnor och ett par tempramentsfulla spanjorskor.
Spanjorskorna kom ihop sig om en bagatell. Bagatellen växer och det spanska tempramentet tar överhand och det hela slutar med att de två skiljs åt i ovänskap. Senare samma kväll träffas de fyra åter och en av svenskorna frågar förvånat om de är vänner igen?
Hon får då detta till svar:
"Det var en bagatell, man slänger väl inte bort en cykel bara för att den kommit ett gruskorn i kedjan. Vi är vänner, vänner för livet. Men visst blir vi arga på varandra ibland."
Maria avslutar krönikan med några viktiga slutsattser om vänskap!
"Ska vänskapen hålla måste vi våga vara generösa och snabbt reda ut ev. missförstånd. Man måste våga se sin egen del istället för att bli sårad, förorättad, tjurig och långsint. Inte låta missförstånd hopa sig och slå långa sega rötter i hjärtat"
Jag har själv erfarenhet av detta!
Jag har två "cyklar" som jag har SPARAT, ställt undan - men inte SLÄNGT!
Jag SPARAR på dem, de står inte katalogiserade eller instoppade i ett skåp.
De står framme och jag blir ständigt påmind om deras existens.
Jag längtar efter att få möjlighet "att ta bort stenen och smörja upp kedjan igen"
Det är två helt skilda vänskapsband, ett gammalt och ett väldigt nytt!
Den gamla vänskapen är på ett sätt utrett, men det gnisslar ändå!
Den nya blev väldigt kort och jag fick aldrig ens chansen att försöka- missförståndet fick bara ta hela platsen och jag är helt portförbjuden!
Vad det gör ont att tänka på dessa två vänner!
Osökt ploppar de orden upp som jag här om veckan stötte på i min andaktsbok.
"Det som skiljer den ena människan från den andra är inte att vissa begår misstag och andra inte. Det som skiljer oss åt är hur vi löser våra misstag"
Varken du eller jag kommer nånsin bli perfekta!
Vi kommer att göra misstag, säga fel saker, göra fel saker.
Men vi kan stoppa den där långa roten att växa sig ännu längre i våra hjärtan!
Så mina "cyklar" står där, jag spara dom.
De är för mycke värda för att slängas bort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar