Bärplockningsreflektion!

"Om du böjer ner dig riktigt lågt, ser du massor av bär"

Det är lika bra att jag får ur mig detta nu, då dessa tankar dyker upp varenda gång jag är ute och plockar bär eller svamp. Tyvärr har det inte blivit så många gånger i år som man skulle önskat.

Men förhoppningsvis får vi några fler tillfällen framöver!

 

Sist vi var ute för att plocka bär, var planen att vi skulle åka till det stället vi var på förra hösten. Men det gick inte för vägen dit var avstängd med en bom. Typiskt, vi fick lov att åka en helt ny väg och oron började gnaga, "tänk om vi inte hittar några"? Den här gången blev det en lång biltur innan vi till slut bestämde oss för att kliva ur bilen och knata ut en bit i skogen. Vi brukar skoja och säga att vi plockar svamp med bil. Alltså, vi åker på en massa skogsvägar, med nedrullade bilrutor. Det har gått jättebra de senaste åren. Ni anar inte vad mycke svamp det finns om man bara åker sakta!

 

Och hur mycke svamp och bär ser man aldrig för att man inte tittar?

 

Tillbaka till skogen. Vi klev alltså ur och började sökande dra oss in i buskagen. Började lite på måfå fånga upp de röda guldet. "Här finns nästan ingenting" var min första reaktion. "Men vi får väl prova att plocka lite av det som finns då" tänkte jag. Så en tuva här och en tuva där och helt plötsligt blev det alldeles rött. För att nå ner till lingonen hade jag satt mig på huk och fått en ny synvikel. Här fanns det ju massor av bär!

 

 

Det var då de där tankarna dök upp igen.

Är det inte lite så här?  Man kan går omkring och tycka att det inte händer speciellt mycket i ens liv. Vardagen lullar på och man undrar varför andra har det så bra. Men mitt liv då - blev det inge bättre än så här? Kanske, jag säger kanske..är det så att vi måste djupare ner/ längre in i buskaget för att se hur mycket det faktiskt finns, vad mycket gott vi har!

 

 

Det verkar som om det många gånger är då våra ögon öppnas. Ovanifrån och utifrån ser det så futtigt och lite ut, men sanningen är att det finns en hel "skattkista" att ösa ur!

Livet idag, samhället vi lever i är mycke yta!
Vi luras ständig in i missnöjdhet och avundssjuka.
Alla andra har det, de har åkt dit och gjort det och det.
"Been there, done that!"

Till slut är det ändå inte allt det där som betyder någonting. Vi hör det gång på gång i media. När man kommit som lägst, sjunkit som djupast, kommit så långt in i eländet det kan gå. Det är då livets viktigaste saker blir så tydliga och man börjar värdesätta det på ett nytt sätt.

 

Senast igår läste jag i tidningen Pralin om en kvinna som varit allvarligt sjuk. Hon beskriver det så här :"Att leva vardagsliv är härligt när man varit på väg att mista det. Jag försöker våga påminnas om hur smärtsamt det var för det påminna mig om hur fantastiskt livet är. Det jag vill mest är att ha mina nära och kära omkring mig. Livet är så kort"

Det framkommer även av texten att hon nu arbetar som socionom på en habilitering. Det är nästa steg, hon har varit "där nere, längst där inne i " och hon vet vad det handlar om. Jag är övertygad om att de mest passande människor som finns att hjälpa i olika situationer är de som själva redan gått igenom det.

 

Till sist en betydelsefull berättelse:

 

Det spruckna vattenkruset.
 

Det var en gång en man som hade två vattenkrus. Krusen fäste han i vardera ändan i en lång pinne, som han la över axlarna varje morgon när han gick för att hämta vatten från floden. Det ena kruset var i perfekt skick, medan det andra hade en stor spricka som gjorde att kruset bara var halvfullt efter promenaden från floden till huset. En dag, när mannen höll på att fylla krusen i floden, kunde det spruckna kruset inte vara tyst längre. "Jag skäms så förskräckligt", grät kruset. "Jag gör ett uselt jobb. På grund av min spricka får du bara hälften så mycket vatten av mig som du borde. Jag känner mig så misslyckad." "Jag visste inte att du kände så här", svarade mannen bekymrat. "Men gör mig en tjänst. På vägen tillbaka till huset, titta då noga på vägen." När de kommit till huset frågade mannen: "Lade du märke till de vackra blommorna vid vägkanten?" "Ja", snyftade kruset. "Lade du märke till att de bara växte på din sida av vägen? Du förstår, jag har alltid vetat om din spricka. Därför planterade jag blommor vid vägkanten, som du har vattnat varje dag. Om du inte varit som du är, skulle jag inte varje dag kunnat plocka blommor att sätta på bordet. Utan din spricka, skulle både vägkanten och huset saknat denna blomsterprakt!" Gör vad du kan, med det du har där du är! Theodore Roosevelt