Det här inlägget har jag gått och grunnat på ett tag!
Jag är inte säker på att jag riktigt kommer kunna formulera vad jag vill ha sagt.
Samtidigt som jag tog den här bilden,
så kom det ännu mera funderingar.
Jag ska iaf försöka göra det kort och så klart jag kan.
Har ni sett filmen " Vid din sida" eller Stepmom?
Det är en av mina favoritfilmer, både stark och sorglig.
Jag vill bara referera till en sekvens i filmen där sonen frågar sin döende mamma hur de ska kunna träffas sedan. Mamman svarar:
"Att de kan träffas i sina hjärtan"
"För om du minns någon kommer den personen
för alltid finnas kvar hos dig"
Personligen har jag inte varit så drabbad av att nära anhöriga gått bort.
Den senaste är i min mans far och före det var det lilla mormor.
Men när man som jag, tillhör en församling med blandade åldrar
-som blivit som en familj för en, då drabbas vi alla där av sorg av och till.
De äldre försvinner fler och fler och det är här i kärnan finns, av det jag vill säga.
Jag vet inte om jag har dessa tankar,
om de liksom är naturligt att de kommer i min ålder?
De blir ytterligare en sorg i all sorg, jag måste minnas dem!
Alla dessa livshistorier som går förlorad annars!
Igår kväll läste jag en bok om gamla tider och det fanns en fras i den jag skrev ner.
"Ett sätt att visa respekt för människor
kan förstås vara att ta reda på vilka de är"
Jag vill kontra med: Ett sätt att minnas dem som gått före oss,
är att minnas deras historia, komma ihåg vilka de var!
I min släkt på mammas sida är det nu hon och hennes syskon som är äldst.
Ibland tänker jag på att vi måste ta reda på,
skriva ner deras historia för att minnas dem en dag.
För att kunna föra vidare till våra barn.
Av och till känns det som om det är bråttom att göra det!
Min lilla mormor Naemi, hennes historia har en av mina mostrar skrivit en bok om.
Ja inte hela livet, men en stor del.
Den står här i min bokhylla och är som en dyrbar skatt för mig.
Men alla andras historia? Hur minns vi dem?
Jag vill ha dem hos mig!
Ja jag vet, man kan inte minnas allt! Nä, men lite måste vi ha med för eftervärlden.
De är de värda!
"Ingen vill bli glömd!
Det är därför människan reser statyer.
Arv är mer än minnen man lämnar efter sig.
DU har präglas av någon och du präglar någon.
Arvet sitter inte bara i blodet, det sitter i det vi gör intryck på!
I det som inte skulle ha varit precis detsamma utan oss"
Jag har så många i mitt liv som präglat mig, som satt sina spår i mig!
De finns inte bara i mina tankar, de har lämnat en bit av sig i mig.
Jag skulle inte ha varit den jag är utan dem!
Vilken tröst i den sorgen, som jag ibland känner när de runt omkring mig försvinner!
Men jag har bestämt mig,
jag ska dra i tåten, börja nysta härvan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar