Jag visste att det var något på gång innan jag kom till medvetande!
De första sinnesintrycken som registrerades var lukten av
stekta bacon och en susande fläkt.
Fort rycktes täcket undan och så kom nästa intryck...KALLT!
Barmhärtigt sveptes jag in i en luden mjuk morgonrock
och fötterna stoppades i ett par tofflor.
Fröjd för ögat där ute i köket, när benen äntligen masat sig dit.
Men innan jag fick sätta ner lekamen på den rund, mjuka ulldynan
skulle benen promt iväg till ljuset i fönstret och med ögonen kontrollera
vilken siffra som termometern behagade visa.
Munnen repeterade snabbt den siffra hjärnan, själva kontoret, hade registrerat.
-13 grader, men då går det att åka!
Jag visste det, jag visste det!
Det är det som ska ske idag!
Typiskt att inte den där termometern visade samma siffror idag
som de gjorde på väderleksrapporten igår.
Nåja... de kanske kan bli ganska skönt...
Ljuset, luften och... Jag hoppas hon lyssnar på mig!
Efter en festmåltid för magen var vi strax tillbaka i den värmande sängen.
Mmmm, de tyngsta jobb armarna utsattes för
i 30 minuter var att bläddra i tidningen.
Undrar om det tidigare konstaterandet hade omvärderats i kontoret?
Icke! Karusellen var igång och det gick fort.
Klart, har kontoret bestämt så är det är lika bra att utföra.
Inte alls obehagliga kläder pylsades på och
snart drabbades vi av den där kylan hon talat om.
Nånstans spratt det till och känslan vaknade till liv.
Det var inte så farligt ändå!
Väl uppe i skidspåren minns jag hur det funkade,
fast det var flera veckor sedan sist.
Hon tog det lugnt, lungorna hängde med och armarna fick ta i lite.
Så kom den där första backen som gång på gång har varit
en mental stoppkloss. Men innan vi riktigt hann registrera,
ja kontoret, armar, ben och lungor, så var det över.
En skön känsla spred sig, och ja vi kanske inte var så otränad ändå!
De enda obehag som jag kunde erfara efter backen var att de drog runt öronen.
Snabbt signalerade jag -Dra ner den där mössan över öronen är du snäll.
Nästa krön började det kännas lite i fingrarna.
De där små utskotten som hon trängt in i ett par svettformade läderhandskar.
De som brukar vara drypande våta efter en runda som den här.
Men vi hade tur, det kom en backe och snart kom cirkulationen igång igen.
Efter att ha passerat ett par mentala stoppklossar till,
utan större besvär kunde vi klart konstatera:
Att detta var faktiskt lite trevligt!
Ögonen som oftast höll sitt focus på skidspåren
börjar vandra uppåt, utåt skogen.
Det finns ett ställe efter spåret där man brukar gör ett medvetet val.
Idag har vi varit så osäkra på formen så vi har bestämt,
ja, jag och kontoret, att vi väntar och ser hur vi känner oss innan vi väljer.
Alldeles innan, är det en tung backe och
ibland låter hon bli att lyssna så noga på mig.
Hon bara styrs av det hon bestämt innan hon känt efter.
Nej, hon valde den längre sträckan!
Men kanske gjorde hon rätt, jag tyckte att armarna var pigga
och hjärtat pumpade på i lagom takt.
Precis när jag konstaterat det drog hon på och det blev lite jobbigare faktiskt.
Kontoret signalerade misstankar "kommer vi fixa detta" och helt
plötsligt kommer hon på att man ska använda magen mer än hon gjort.
Ännu en ny kroppsdel som involverades.
Vi minns att det var det som vi tränat en del på,
alltså att använda magens muskler och armar ihop.
Det glittrar och solen försökte tappert klättra över trädtopparna.
Då, när vi hade det som bäst stannade hon.
Nej, nu som vi har sån flyt och det är drag.
Händerna översköljs av kyla och darrar lite
då hon fumlande drog fram sin mobiltelefon.
Kontoret signalerade: Man får inte glömma bort att njuta
Och visst, det kunde vara skönt för oss
med en micropaus, låta ögonen fyllas av bilden!
Jaha! Hur kan det komma sig att det bara är vissa delar som får förevigas?
Menar hon kanske att dom där nere är mer värda en resten av oss eller?
Rumpan gjord sig till känna, det var lite kallt.
Munnen skrattade till och kontoret ropade muntert tillbaka.
Det ordnar sig! Vi har faktiskt fixat ett extra lager i jul, så du klarar dig.
Vi fortsatte en bra stund utan större problem.
Öronen kunde bara notera ett svischande ljud från skidorna som
gled friktionsfritt i spåret och "gnisslande" i snön vid varje nytt stavtag.
Vid den backen som är värst på hela sträckan kom signalerna högt.
Mördarbacken, mördarbacken!
Du kommer att vara helt slut om du inte tar det lugnt.
Hjärtat pumpade, lungorna hävde sig, armarna stakade frenetiskt.
och benen verkar gå av sig själv.
Mitt i backen belönade ögonen oss.
Sol hade pressat sig igenom molnen och fick hela
skogen att glittra som diamanter.
Den bilden bar oss upp för resten av backen utan några hindrande
pessimistiska tankar, som med sin urkraft kan få hela systemet att haverera.
Det sjöng genom varje muskelfiber! Vi gjord det, vi klarade det!
Jag visste, minnet visste: Att nu fanns det inga mentala hinder kvar!
När vi kom fram till tjärnen var det bara att sträcka ut.
Använda minnet av att stampa ifrån ordentligt och ta ut långa kliv.
Utnyttja hela kraften utan att för den skull överanstänga en enda del.
Efter tjärnen var det "fjutbacke" och så en lång utförslöpa.
Den kan vara ganska otäck om det inte finns några spår.
Vid flertal tillfällen har vi önskat att just då hade slalomskidor på fötterna istället.
Men vi har tur, idag var det spår.
Till sist dök skylten upp där det stod att det var 1 km kvar.
Det var nog den lättaste kilometern av alla i det här spåret.
Det var bara att hålla benen under lite kontroll
och inte slappna av för mycket.
Väl hemma igen, kom en härlig känsla över mig.
Vi funkar bra ihop hon och jag.
Jag tror vi kan göra om det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar