Sedan barnsben har jag haft en dröm om att kunna hjälpa Afrikas folk!
Jag tror att den föddes den dagen jag hade sett ett program om Afrikas törstande folk och jag var sju år!
Jag närde den drömmen under hela min uppväxt! Jag planerad att utbilda mig till barnmorska för att kunna åka och jobba som missionär där. Jag var så säker på min sak så jag tjatade mig till att få ha alla mina PRAO platser i högstadiet förlagda på sjukhuset.
Efter att jag blivit färdig undersköterska och jobbat lite mer än ett år, gick jag en U- lands utbildning. Där det först var tre månaders teori- språkträning, kulturförståelse och u-landsorientering. Sedan var det tolv månaders praktik varav 2 månader var förlagda i Sverige på flyktingläger.
Det var en periord i mitt liv som helt skakade om min verklighet!
Men den danade min karaktär och har satt djupa spår i mig!
Jag kan berätta att det var en fantastisk tid och samtidigt vansinnigt jobbigt.
Men det finns inga tankar om att jag skulle vilja vara utan den erfarenheten.
Att leva som team, med 5 andra persoligheter, var som att vara gift med fem stycken!
Jag är gift med en man sedan snart 22 år och vet vad jag pratar om!
Missförstå mig inte....men att leva ihop med en annan människa är inte alltid dans på rosor.
Vänd bara blicken mot dig själv en av dina dåliga dagar!
Vi har två tavlor hemma hos oss som jag broderat och där man kan läsa
"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst"
En sitter på väggen i vårt sovrum och en i trappen upp till barnens rum.
En sanning som många gånger riktar sig till dem runt omkring mig!
Nu kanske endel av er undrar varför hon måste bli missionär?
Jag har sedan 9 års åldern varit engagerad i Pingstförsamlingens verksamhet. Det var jag som valde denna väg av fri vilja och under en lång periord under min uppväxt har församlingen varit mitt andra hem.
Här har jag blivit älskad och respekterad för den jag är!
I församlingen hade man då mission i Loitokitok, Kenya. Det var det man hörde om och det var väl så jag såg på mission. Att vara missionär var att vara barnmorska!
Men efter mina 15 månaders praktik hade min bild av mission förändrats totalt.
När jag började u-landsutbildning var jag så inställd på att min praktik skulle bli i Afrika.
Men just det året blev det inget team dit. Jag kände mig lite besviken i början, men focuset ändrades.
Det fanns ju fler världsdelar på kartan! Det fanns annat sätt att arbeta på för att hjälpa människor i behov! Min utlandspraktik blev delad på två länder, Indien och Turkiet. När jag sedan återvände till Sverige var jag lite desorienterad i min dröm. Men eftersom jag inte visste vad jag annars skulle göra påbörjade jag min sköterskeutbildning. En utbildning är alltid bra att ha tänkte jag!
Jag var på god väg, men mitt i utbildningenden ändrades mitt livsfocus på nytt!
Jag kan inte precisera vad det var som hände, men jag tappade nog lite fotfäst i livet när jag insåg att det kanske inte var barnmorska jag skulle bli. Jag tror att det blev extra jobbigt för att
Drömmen var så stark och jag var så övertygad om att detta var det jag skulle göra i mitt liv! En bidragande orsak var att jag började sällskapa med min man och att vi gifte oss.
Alltså en annan del av LIVET blev verklighet. Min man hade varit teamledare i vårt team och året efter bott i Turkiet. Vi fick en gemensam passion för Turkiet och det arbetet som man kunde göra där.
Ett annat missionsarbete tog vid!
Här måste jag flika in att det aldrig var någon press ifrån min man, han försökte få mig att återuppta studierna vid flera tillfällen.
Det blev aldrig Afrika och jag har trott att jag förlorat mina drömmar!
Efter att jag blivit färdig undersköterska och jobbat lite mer än ett år, gick jag en U- lands utbildning. Där det först var tre månaders teori- språkträning, kulturförståelse och u-landsorientering. Sedan var det tolv månaders praktik varav 2 månader var förlagda i Sverige på flyktingläger.
Det var en periord i mitt liv som helt skakade om min verklighet!
Men den danade min karaktär och har satt djupa spår i mig!
Jag kan berätta att det var en fantastisk tid och samtidigt vansinnigt jobbigt.
Men det finns inga tankar om att jag skulle vilja vara utan den erfarenheten.
Att leva som team, med 5 andra persoligheter, var som att vara gift med fem stycken!
Jag är gift med en man sedan snart 22 år och vet vad jag pratar om!
Missförstå mig inte....men att leva ihop med en annan människa är inte alltid dans på rosor.
Vänd bara blicken mot dig själv en av dina dåliga dagar!
Vi har två tavlor hemma hos oss som jag broderat och där man kan läsa
"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst"
En sitter på väggen i vårt sovrum och en i trappen upp till barnens rum.
En sanning som många gånger riktar sig till dem runt omkring mig!
Nu kanske endel av er undrar varför hon måste bli missionär?
Jag har sedan 9 års åldern varit engagerad i Pingstförsamlingens verksamhet. Det var jag som valde denna väg av fri vilja och under en lång periord under min uppväxt har församlingen varit mitt andra hem.
Här har jag blivit älskad och respekterad för den jag är!
I församlingen hade man då mission i Loitokitok, Kenya. Det var det man hörde om och det var väl så jag såg på mission. Att vara missionär var att vara barnmorska!
Men efter mina 15 månaders praktik hade min bild av mission förändrats totalt.
När jag började u-landsutbildning var jag så inställd på att min praktik skulle bli i Afrika.
Men just det året blev det inget team dit. Jag kände mig lite besviken i början, men focuset ändrades.
Det fanns ju fler världsdelar på kartan! Det fanns annat sätt att arbeta på för att hjälpa människor i behov! Min utlandspraktik blev delad på två länder, Indien och Turkiet. När jag sedan återvände till Sverige var jag lite desorienterad i min dröm. Men eftersom jag inte visste vad jag annars skulle göra påbörjade jag min sköterskeutbildning. En utbildning är alltid bra att ha tänkte jag!
Jag var på god väg, men mitt i utbildningenden ändrades mitt livsfocus på nytt!
Jag kan inte precisera vad det var som hände, men jag tappade nog lite fotfäst i livet när jag insåg att det kanske inte var barnmorska jag skulle bli. Jag tror att det blev extra jobbigt för att
Drömmen var så stark och jag var så övertygad om att detta var det jag skulle göra i mitt liv! En bidragande orsak var att jag började sällskapa med min man och att vi gifte oss.
Alltså en annan del av LIVET blev verklighet. Min man hade varit teamledare i vårt team och året efter bott i Turkiet. Vi fick en gemensam passion för Turkiet och det arbetet som man kunde göra där.
Ett annat missionsarbete tog vid!
Här måste jag flika in att det aldrig var någon press ifrån min man, han försökte få mig att återuppta studierna vid flera tillfällen.
Det blev aldrig Afrika och jag har trott att jag förlorat mina drömmar!
Men så i höstas träffade jag en Kenyanen John Parteyie som vädjade om hjälp att skaffa fram vatten till törstande medmänniskor i Kenya.
Vid samma tillfälle, som hejdåfras sa en vän sa till mig - ”Tro på dina drömmar!”
Jag blev lite arg av det, vadå jag har inga drömmar kvar av det slaget tänkte jag, vad menade hon?
Dessa två människor väckte liv i mina drömmar!
Jag blev lite arg av det, vadå jag har inga drömmar kvar av det slaget tänkte jag, vad menade hon?
Dessa två människor väckte liv i mina drömmar!
För några månad sedan var jag på väg till jobbet och bar min matlåda i en genomskinlig fruktpåse!
En sådan man tar frukt i på Ica och så slänger när man kommer hem.
Jag fick ide till detta projekt!
Vi ska göra en väska att bära matlådan i och samla in pengar för Afrikas törstande!
Inte bara jag kommer kunna bli ”barnmorska” i Afrika!
Vi kan alla, tillsammans hjälpas åt att föda fram nytt liv!
Projektet "bara vanligt vatten"
Du vet, när vi spiller lite vatten då utbrister vi - "det gör inget, det är bara vanligt vatten"
De enda de behöver är vanligt vatten, men det är inte vanligt
för dem och det är inte bara....
De har inget!
Du som läser detta kan få bli delaktig i detta, vara med och dela med dig av ditt överflöd!
Här har du länken till hemsidan, gå in och läs om hela projektet www.baravanligtvatten.se
Jag kommer här på bloggen, med jämna mellanrum ge er rapporter om vad som händer i projektet!
Men varför inte nu, dela med dig, göra som mina fd arbetskompisar?
De ska samla in 2500:- och kommer på så sätt att bidraga till produktionskostnaden av påsen.
Men sedan har de även lovat att köpa påsar!
Vad kan du göra? Hur kan du dela med dig?
Hör av dig till mig så kan jag ge dig fler ideer om vad vi tillsammans kan åstakomma!
"Hinder är det skrämmande ting du ser när du flytar blicken från målet!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar